Long time no sleep

Mina kära vänner

Ni som själva har småbarn har förmodligen själva upplevt en period med "sömnbrist". Eller om ni kanske har en sambo som snarkar, vilket också kan leda till "sömnbrist". Eller jobbiga katter. Eller knäppa grannar... Det finns många saker som kan störa sömnen. Ibland är denna period så lång att man inte fixar mer. Lillhagen nästa. Gökboet. Koo-koo. Kroppen säger "NEJ! Nu får det fan vara bra, nu skiter jag i det här!" och den slår på alla larmsystem som finns. Hjärtat rusar, kropen skakar och man är helt säker på att man skall dö, trots att det sund förnuftet säger att man bara skall ta och lugna ner sig lite och inte vara så hispig. Helt plötsligt är man "senil" och har ingen koll på någonting.

Nätterna är värst. Då kommer alla tankar. Tänk om. Tänk om det värsta händer. Förnuftet säger att man skall tänka på något trevligare, och att man skall sova. Men tankarna bara mal på.
Så en dag händer en sådan där sak som inte får hända. Inte dig själv, men någon du känner och bryr dig om. Det allra värsta händer någon du bryr dig om. Panik igen. Djävulen på ena axeln ropar "HA! Jag sa ju att det kunde hända! Där ser du!!" Och ängeln (sunda förnuftet) sitter tyst på andra axeln. Skamsen, chockad och helt plötsligt rädd på riktigt. Hela världen rasar för en stund. Tårarna rinner. "Varför" är det enda ordet som finns. Tankarna mal dygnet runt. Döden finns i allt och är ständigt närvarande.

Nu ligger de och sover, min fina familj. Pappa-björn snarkar tungt, och de små nallebjörnarna sover som de två små änglar de är. Nu sover de gott. De finns alldeles intill mig.
Och helt plötsligt kanske de inte gör det längre. Helt plötsligt kanske pappa-björns snarkningar inte längre stör mig på natten. Helt plötsligt kan nallebjörnarna ligga ett par meter ner i jorden istället.
Först finns man, sen finns man inte mer.

Jag får ofta höra, och läsa, att man skall vara tacksam för det man har och att man skall njuta av varje sekund. Tro mig, det försöker jag.
Men efter flera år med sömnbrist är det inte så förbannat lätt att njuta av de timmar av stress man upplever med de små nallebjörnarna när de vrålar och trilskas, sparkas och slåss vid påklädning/avklädning/matning osv. Det är väldigt lätt att bli den där mamman man lovade sig själv att aldrig bli. Och så står man där mer en rufsig tofs mitt på huvudet, iklädd myskläder och med mascara under ögonen och gapar på barnen att de skall K-L-Ä  P-Å S-I-G!! så vi kommer iväg till dagis (så att jag kan få gå hem och go på toa, äta, gråta och sova)
Så fort grinden är stängd på dagis saknar jag dem. Stockholmssyndromet sätter in och jag gör ursäkter för deras beteende, för allt är ju faktistk bara mitt eget fel  att de beter sig som de gör för det är jag som har uppfostrat dem och om de hade fått sova längre så hade de nog varit lite gladare och vad spelar det för roll om vi blir sena till dagis och.....
Mina små troll. Jag längtar. Jag längtar och saknar. Jag ligger hemma i soffan och gråter och längtar och önskar att jag kunde njuta av varenda jävla förbannad sekund med mina älskade små troll. Men det går inte. Kroppen säger liksom nej.

För att göra tillvaron extra o-mysig började det idag cirkulera en varning till alla i bygden om att en man i en silverfärgad volvo hade försökt locka med sig unga tjejer in i bilen. En mamma till en av dessa tjejer hade själv skrivit varningen.
BOOM! Så dyker bilderna upp i huvudet av en läskig gubbe som kidnappar mina barn från dagis. Det går ju så fort. Och inte kan ju personalen har 100% kontroll på grinden när de är ute och leker. De är ju faktiskt bara människor, människor som dessutom har så sjukt mycket att hålla koll på.
Iväg åker svinet med min A. Han skriker och gråter. Sen blir allt svart. Hjärnan orkar inte fantisera mer, och tur är väl det.
Helt plötsligt blir verkligheten ännu svartare. När något så vidrigt och otäckt sker HÄR.
Helst vill jag låsa in mig med barnen.

Nästa gång ni tycker någon verkar otacksam och negativ, kom inte med något super-duper-marypoppins-glatt-pep-talk. Försök istället förstå att livet faktistk inte ÄR så jävla sockersött och underbart alla dagar för alla. Lyssna. Var där. Och kalla aldrig aldrig aldrig en ma
amma med sömnbrist och panikångest för otacksam när hon tycker det är skönt att få vara ifrån barnen en stund. Don't ever.

Var snälla mot alla ni möter. Både i vardagen och på nätet. Ha förståelse. Lyssna mer än ni pratar. Håll truten om du inte har något snällt att säga. Ge dem du tycker om en kram på riktigt. Hälsa på en vän. Var en fin medmänniska.  Så kanske kanske kanske mina barn, och dina barn, har färre svarta avgrundshål att oroa sig för när de växer upp.

Gör något snällt för någon annan idag.

Ja tack, nej tack, vet inte, fråga pappa

När vi var yngre skojade alltid mamma och pappa om att det enda vi fick säga när vi var iväg på besök hos någon var "Ja tack", "Nej tack", "Vet inte", och "Fråga pappa/mamma"
Nu när vi är äldre är det ännu roligare. Det finns många situationer då det hade varit sjukt kul om man bara fick använda de fraserna.

Framför allt hade det varit skönt att få vara liten igen.
Jag vill inte vara vuxen. Jag vill vara barn. Jag vill leka MED mina barn, hela tiden. Aldrig jobba.
Jag vill bara vara hemma och bygga koja, gunga, busa, brottas, kittlas, bada och ja.... det mesta.
Jag önskar att jag hade någon som kunde stå upp för mig när andra gör mig ledsen, någon som kan säga till dem att "så gör man inte, nu är Ida ledsen. Du får be om ursäkt och göra Ida glad igen"
För tydligen är det helt fritt fram att säga saker som sårar till ev vuxen, och om de gud förbjude faktiskt bli ledsna, ja då skall bara ha ÄNNU mer elaka kommentarer.
Blir man ledsen över att personer som inte ens känner en säger tykna och elaka saker, så är det tydligen någon form av tecken på att det är dags att häckla dem ännu mer.

Jag fick för ett tag sedan en kommentar här på bloggen, från en person som var så feg att hen inte ens kunde stå för den utan var anonym. "Det var ett jävla gnäll"
Ja. Kan du tänka dig, det finns dem som FAKTISKT kan skriva om jobbiga saker och inte har ett behov av att försöka uppvisa en falsk, perfekt, fasad.
Jag önskar denna person evig olycka och alla hemskheter man kan tänka sig. För du sårade mig fruktansvärt mycket. Din kommentar har hängt kvar och ekat i mitt huvud. Förutom att jag är arg, ledsen och förbannad över det du skrev, så är jag arg på mig själv för att jag ens bryr mig. Men det gör jag.
Dessutom är jag rätt övertygad om att jag har dig som vän på facebook, och jag är ganska säker på att jag faktiskt vet vem du är.
Så gör mig en tjänst, ta bort mig som "vän"
Eller är det så att du bara har ett behov av att trycka ner andra som redan mår dåligt? Mår du bra av det? I så fall är du en jävligt rutten människa. Så gå och dö.

Jag är ruggigt trött på att bli besviken. Om och om och om igen. Jag är SÅ trött på alla elaka, oförstående och dömmande människor.
Uttala er inte när ni inte har The Whole Picture.

Take care now, bye bye then.

Magsjuka, flytt-stress och lite magsjuka till

Det är verkligen HELT sanslöst att någon i familjen (barnen eller jag) A L L T I D blir sjuka innan jag skall ha tenta. För två veckor sedan missade jag ju TVÅ tentor på grund av magsjuka, och nu inatt blev Adrian magsjuk. Igen. Och jag skall (skulle...?) ha tenta på lördag.
Så att sitta och plugga idag är ju bara att glömma. Så länge vi har bägge barnen hemma, och en av dem behöver hjälp hela tiden, så finns det ingen chans. Inte blir det bättre av att i stort sett alla handdukar är nerpackade.
Varför kommer alltid magsjuka på natten...?
Har suttit på kräk-vakt hela natten. Fick sova mellan 00-01.30. Då ropade Adrian på mig och ville mysa. Låg på mina 40 cm av hans säng i en halvtimme medan han fäktade runt med armar och ben, till slut somnade han och jag gick in till min säng. Fick jag sova där? Nej. Kristoffer snarkade som en björn. Gick ut till soffan. Fick jag sova där? Nej. Katterna klättrade runt bland lådorna, lekte jage, klöste på den ihoprullade mattan, jagade små pappersbitar på golvet, var uppe på köksbänken.... Satt i soffan en stund, sedan spydde Adrian. Skål och välkommen.
Ropade på Kristoffer som kom och hjälpte till.
Naturligtvis vaknade William också. Han var jätte jätte jätte trött, men var varken i nästan två timmar. Klockan var strax efter 4 när han somnade. Och då hade han dessutom varit vaken mellan ca 21.30 och 23.30 efter att HAN hade spytt upp nästan all sin välling....

Jag är SÅ trött på spyor, på att vara trött och inte få sova, och på dessa /&%¤#" katterna....

Katterna gör oss fullständigt galna. De far runt som en hjord elefanter hela nätterna, fräser åt varandra, jagar minsta lilla dammkorn som ligger på golvet, hoppar upp på bordet och köksbänken, klättrar runt bland alla flyttlådor OCH.... skiter i flyttlådor. Yaaaaay!
Vi har varit supernoga med att uppfostra dem, de får exempelvis INTE vara på bordet eller köksbänken, men det hjälper inte. Vi får inte ordning på dem. De stör oss och väcker oss på nätterna (eller ja, mest mig, men de väcker barnen och K också) Jag vågar inte ens tänka på hur mycket allt deras vilda framfärd på parketten, krafsande i lådan och vältande av saker, låter hos grannen under oss.. =S Tyvärr verkar det som att de får flytta hem till någon annan. Förhoppningsvis någon snäll person, men annars blir det hem till Sankte Per.
Vi kan inte ha katter som uppenbart inte trivs. Speciellt inte när de förstör den lilla nattsömnen jag får.

Jaha... Så var klockan 06.14. Grannarna åker hemifrån en efter en. Det är nästan helt ljust ute.
Och jag har fortfarande bara sovit ca 1½ timme. Och inte lär det bli något under dagen.
En riktigt klyschig start på fredag den 13:e...

Säg den lycka som är långvarig

Sova kan jag ju glömma. Har så fruktansvärt ont i magen. Att bli hotfullt bemött när man försöker göra rätt (och dessutom är den som blivit felaktigt behandlad( det var droppen. Jag ger upp. Precis som de vill.
Funderade på att dela hela mailkonversationen med er, men vad hjälper det? Inte någonting alls. Konversation och konversation, jag har ju inte fått svar på de tre senaste mailen, så den är ju ganska så enkelriktad den konversationen.

Varför är det alltid så? Jag försöker göra saker rätt, men får bara skit för det?

Gårdagens glädje över att husköpet nu är klart blev ganska så grusat av dagens fruktansvärda svar från frisören.

Hade mer än gärna gått och fått det åtgärdat OMGÅENDE, om det inte hade varit så att jag inte har möjlighet att lägga en massa pengar på håret just nu. Hade jag haft pengar, så hade jag inte ens brytt mig om att klaga från börjat utan bara fått det fixat hos världens bästa frisör.

Jag orkar inte mer nu =(

Skamlöst

Jag längtar tills jag kan få gå en hel dag utan att känna varken skam, dåligt samvete eller "jag borde göra" ångest.

Jag är så less på att konstant läsa/höra/se massa dravel om att det är SÅÅÅÅ lätt att få vardagen att gå ihop. Du kan minsann både jobba, träna OCH vara en superförälder. Tjocka föräldrar har bara dålig karaktär och borde ta sig i kragen. Helst skall du baka lite också, och pyssla massa fina saker. Och hinna mysa med din sambo ibland. Minst 1 gång i veckan. Och så får vi INTE glömma ett glas vin på fredag kväll. Och lördag. Och kanske söndag också, bag-in-boxen är ju ändå öppnad... Och på toppen av allt är du pigg och fräsch som en nyponros, alla gravkilon är sedan länge borta, och magrutorna väntar på att få bli uppvisade. Barnen är lyckliga och äter som hästar. Ni går på bode museum och lekland flera gånger i månaden.
Jag inbjuder er med glädje hem till oss. Försök få in träning när det inte ens finns tid att gå på toa ifred. Försök få in bra kost i en minimal budget. Försök få in tålamod och ork när du inte ens orkar hålla ögonen öppna. Försök få tid till NÅGONTING när du har barn som aldrig sover, trots rutiner. Försök dessutom lära dig en massa nya saker, fast att du är så trött så du inte ens vet hur du kom till skolan eller om du har strumpor på dig.

Nej, alla kan inte gå ner i vikt "lätt som en plätt" Nej, alla kan inte mysa till det. Nej, alla KAN inte vara superföräldrar. Är så trött på alla fasader.
SMÅBARNSÅREN SUGER!! OK?! Alla era förbannade fasader får föräldrar som mig att må så fruktansvärt dåligt över att inte kunna njuta av barnens första år. Och nej, det är inte bara upp till mig att se det positiva i allt. Det är lika mycket upp till ER att vara lite ödmjuka mot dem som har det förbannat jobbigt.

Hairy scary monster

Dagens läxa:
1. Ida, gör ALDRIG, ALDRIG, ALDRIG mer någonting för dig själv, du blir straffad med en gång ditt själviska svin.
2. Finns bara en enda person som någonsin rör ditt hår igen. EVER!

Suck.
Ja, vad skall jag säga. Jag har aldrig någonsin känt min såhär ful. Och då har jag ändå mer än 30 kg övervikt. Mitt hår har alltid varit det enda jag tyckt om på mig själv. Men inte längre. Jag hatar mitt hår. Mitt hår är förstört. Jag kan nästan lika gärna raka av det. Jag kan inte ens sluta gråta över hur fruktansvärt fult det är.

Jag har i väldigt många år varit RÄDD för att gå till frisören. Jag vill inte sitta och bli; 1.förolämpad "Nä men alltså ditt hår är verkligen JÄTTE SLITET! Vad gör du med det egentligen!? Precis som jag repat en DVD jag lånat av dem. Det är väl för helvete MITT hår?!
2. Förfulad. Japp, du läste rätt. Sorry, men ett hår som ser ut som en stor triangel är INTE snyggt. Det var det inte ens på 80-talet.
3. Betydligt fattigare, när jag dessutom blivit de 2 ovanstående. Betala för att bli förolämpad och förfulad? Nej tack.

Tillslut hittade jag (eller, jag och jag, Kristoffer) Världens bästa frisör!! För första gången någonsin kom jag hem från frisören, UTAN att spendera kvällen gråtandes. Har varit nöjd och glad varje gång.
Men, så var jag dum nog att nappa på en Deal på Letsdeal, tänkte jag kunde passa på eftersom min frisör var bortrest, och det hade varit så härligt att få känna mig lite fin och fräsch när vi åker till Egypten. Big misstake. Jag sa som det var, att jag inte visste om jag skulle behålla det ljusa och göra ljusa slingor, eller kanske prova att bli lite mörkare. Jag sa att jag var rädd för att gå till frisören, att jag var feg vad gäller mitt hår. Jag sa att jag inte kan "sånt här".
Vi pratade, hon visade och sa att "den här är bara en nyans mörkare än vad du har nu" och "jag vet att du kommer passa jätte bra i den här färgen"
Ledsen, skulle inte tro det.
Jag har aldrig ens sett en sådan färg. Som en urtvättad kass toning. Det blonda lyste ju till och med igenom. Rötterna var alldeles orange/guld/gula. (And not i a good way..)
Inne på salongen såg det lite mer ok ut, men ute i dagsljuset fick jag verkligen panik.
Och jag har så otroligt svårt att säga ifrån. Jag kunda/kan inte med att gå tillbaka, även om jag VET att man skall göra det. Men jag är bara rädd att få en utskällning och en "men det var ju det här du ville ha" attityd tillbaka. Och ALDRIG att jag låter en frisör som redan är sur på mig röra mitt hår. De kommer garanterat "råka" klippa av det....
Så nä. Det blev raka vägen hem.
Min underbara granne hjälpte mig rädda det med lite mer färg, så att jag i alla fall kan visa HÅRET utan att skämmas. (Att jag däremot ser förjävlig ut i det, får jag bara stå ut med)
Nu är det i alla fall FÄRG och glans. Inte ett helt matt häx-hår.

Jaha. Så var det med det. Kul att behöva se förjävlig ut. Jag mår illa bara jag tänker på det. Har absolut ingen lust att gå utanför dörren på 3 år.
Som om det inte räcker med att jag är en stor valross. Men där fick jag för att jag ville unna mig själv någonting. Skall inte göra om det misstaget.

Jag vill inte mer nu. Det räcker med motgångar och skit. I get the point. Jag är hemsk, och hela universum vill straffa mig. Fine. Ta mitt hår också, gör det. För all del.
Nu ger jag verkligen upp.

Pisse-Nisse

Har ni sett På Rymmen Med Pippi Långstrump? I filmen hamnar de på en bondgård, hos en sur bonde som har ca sjuhundratrettielva barn. Den yngste heter Nils, men kallas Pisse-Nisse....
Adrian satt och gap flabba när han hörde det, och gör det varje gång man säger Pisse-Nisse.
Tur att han är lättroad min älskade son! =)

Vill du mysa i biomörkret i vinter? MrDeal delar ut ett begränsat antal biobiljetter och det är först till kvarn som gäller! Skynda skynda!! Gratis är ju alltid gott... =)

Har sådan otrolig ångest över hur jag skall göra med skolan. Det känns som det bara är att lägga ner. Jag vill inte, men jag måste. Varför skall det alltid bli så för mig? Att allting skiter sig?

På söndag skall jag äta middag tillsammans med min älskling, UTAN barnen. DET ser jag verkligen fram emot!

Bjussar på en go bild, bara för att jag älskar dem!